Kiwa Saito

©Kiwa Saito

Blivande Mästare

Dag efter dag. I snart tre år har Kiwa Saito, 31, broderat sin dagbok med svarta stygn mot vitt linne. Mest på svenska, ibland på japanska. Hemma i Helsingborg ligger 2011 och 2012 prydligt hoprullade »som gamla japanska skrifter« i garderoben.

Hon började under kandidatutbildningen i textil på Steneby i Dalsland. Uppgiften var att uttrycka sin yrkesidentitet. Men hur? Kiwa Saito tog fasta på det hon tyckte om att göra och gärna ville arbeta med framöver: Att brodera. För att få bättre syn på sig själv började hon göra dagboksanteckningar. Och med tiden blev det tydligt att dagboken gav en rätt bra bild både av henne och relationen till yrket.

Sen dess har hon fortsatt.

– Det är som att äta eller borsta tänderna. Jag måste brodera lite varje dag, även om det ibland känns tungt. Jag kan inte somna annars, säger hon.

Förhoppningen är att framöver få ställa ut broderiet runt om i landet, hon har redan visat det i Malmö, och att med tiden kunna leva som textilkonstnär. Idag försörjer hon sig på annat, men bär så gott som alltid med sig tvämeterslängder av linne. När de fyllts med spretiga svarta bokstäver syr hon ihop dem med tidigare dagars och månaders våder. Och hon broderar på fik, på tåg, i sängen. Minst två rader per dag, ofta mer. Det blir som en meditation, säger hon.

– Med nål och tråd går skrivandet långsamt. Det gör känslan i mitt huvud starkare än om jag använt en penna. Jag känner det jag skriver.

Ett år har visat sig kräva tjugoåtta meter. Dagarna går. Dagboken växer.


Text: Malin Vessby
Foto: Klas Andersson

Kiwa Saito broderar sin dagbok

Intervju på Zickermans Värld. Publicerad 2013-02-25.

Ett år av ens liv på en tjugoåtta meter lång tygrulle, broderat i små svarta bokstäver. Tre sådana rullar har textilkonstnären Kiwa Saito hunnit skapa sedan hon började brodera dagboksanteckningar för tre år sedan. Nyligen visade hon upp sitt verk för första gången på Form/Designcenter i Malmö.

– Det kändes läskigt först att okända människor skulle läsa om när jag känner mig glad, ledsen eller trött. Men nu känns det bra och jag vill visa det igen, säger hon.

Idén om att brodera en dagbok kom under utbildningen Textil-kläder-formgivning på Steneby, som hon gick ut våren 2012. Det var under ett projekt där de skulle skildra sin yrkesidentitet som tanken på att berätta sig själv genom något som hon gärna arbetade med, broderi, växte fram. Som form valde hon vitt tyg som hon rullade som gamla japanska skrifter, och fick på det sättet även in sin japanska identitet i verket.

– I början skrev jag inte så mycket om mina känslor, bara datum och vad jag hade gjort. Jag skrev inte ut någons namn eftersom jag visste att jag skulle visa upp det för andra på skolan.

Efterhand släppte blygheten och idag försöker hon att brodera så ärligt som möjligt, utan att redigera sig själv.

– Om jag till exempel har bråkat med min pojkvän så tar jag med det det, annars skulle det kännas som en fuskdagbok.

Ungefär en till en och en halv timme om dagen lägger Kiwa Saito på dagboksbroderiet. Hon skriver först med blyerts på tyget och fyller sedan i med svart tråd. Inte en enda dag har hon missat att dokumentera sedan starten.

– När jag har mycket att göra eller är trött kan det vara jobbigt att behöva brodera. Men jag kan inte sova innan jag har broderat några rader i dagboken. På samma sätt som man tvättar ansiktet, äter och klär på sig varje dag så måste jag brodera.

Att det blev just broderi som uttrycksform menar hon beror på att det är så smidigt att ta med sig, hon kan ta upp sitt broderi på bussen eller ett kafé. Hon tycker också om att antecknandet tar längre tid än om hon hade skrivit med papper och penna.

– Broderiet blir lite som meditation. När jag skriver med nål och tråd så kommer varje känsla in i mitt huvud tydligare än om jag hade skrivit det med penna, jag känner det verkligen.

Det händer att folk blir nyfikna om hon broderar på en allmän plats, och frågar vad det är eller tjuvläser några rader.

– Det kan vara jobbigt men ändå vill jag visa. Jag tycker egentligen inte om att prata om mig själv inför mycket folk. Nu kan broderiet berätta åt mig.

Text: Paula Rooth